Hit men inte längre för danska hjältar

1992 och 1996, det var senast dessa lag hade en EM-sommar som den de upplever just nu. För Danmark slutade det med guld medan det för England tog stopp i semifinalen efter en straffmiss av Gareth Southgate.

Båda nationerna andas optimism och det råder karnevalstämning, något vi kommer bli varse om på Wembley, där semifinalerna och finalen spelas. Får England en bättre chans än detta? Tveksamt.

"It´s coming home" har sjungits sen den där sommaren 1996, ibland med optimism men oftast med en stor portion självironi. Men efter semifinal i både VM, Nations League och nu EM samt stora framgångar på klubblagssidan där massvis av engelska stortalanger kommit fram kan man nu med rätta prata om England som en av favoriterna inför ett mästerskap.

Inför detta pratades mycket om den fantastiska offensiva kraft som finns i det här laget. I Phil Foden, Mason Mount, Bukayo Saka, Harry Kane, Jack Grealish, Raheem Sterling och Jadon Sancho finns mer än nog talang för att spela strålande fotboll och charma fotbollseuropa ordentligt. Så har dock inte fallet blivit utan istället har det varit en stabil pivot framför backlinjen med Kalvin Phillips och Declan Rice som skyddat stabila John Stones, Harry Maguire och (ja, faktiskt) Jordan Pickford som fått de största rubrikerna. För det är defensiven som lagt grunden till den här engelska succesommaren. Man har hittills släppt in 0 mål och känslan är att man alltid har täckning, oavsett om någon går bort sig.

Raheem Sterling är den som burit lagets offensiv men senaste matcherna har även Harry Kane vaknat ordentligt tillsammans med Jack Grealish som gjort ett par pigga inhopp. Där bakom finns även Mount och Sancho som såg spännande ut senast mot Ukraina.

Den matchen visade, trots motståndet, en hel del. Vi såg tydligt att England prioriterar kontroll över flytande anfallsspel, vi såg att det inte krävs mycket med den typen av offensiv spets för att göra mål och hur farliga de är på fasta situationer. De har fysiken, vanan från inhemska ligan och framförallt fantastiska fötter på liggande boll, trots att Alexander-Arnold och Ward-Prowse inte är med.

Danmarks sommar är en stor succé och en saga få danskar kommer att glömma. Detta gäller oavsett vinst eller förlust i semifinalen.

För när Christian Eriksen föll ihop där i premiären på ett kokande Parken som blev kusligt tyst hände något. Landet och laget samlade sig och när det visade sig att Eriksen överlevde samtidigt som det danska spelet blev bättre och bättre och i takt med det även resultaten så blev det såklart fotbollsfest istället för tragedi.

Danskarna har presterat en stundtals otroligt bra fotboll. Man har en riktigt stabil defensiv med Schmeichel, Christensen, Kjær och Vestergaard. Det är en bra kombination av spelskicklighet, duellspel och klassiskt hjärta. Det är dessa herrar som gjort det möjligt för de offensiva spelarna, som fått rubrikerna, att skina.

För det Maehle, Damsgaard, Stryger Larsen och på senare tid även Dolberg. Jag nämnde det inför kvartsfinalen och man visade det stundtals även där, sin största styrka. Att kreativiteten och offensiven inte är begränsad till kant eller centralt utan att man utefter motstånd lyckas få med båda på ett otroligt effektivt sätt och med Maehle och Damsgaard i den här formen kan man slå de flesta lag.

Det är dock lätt att glömma två spelare när man pratar om det här danska laget. Delaney och Höjbjerg. De är varken flashiga eller stora stjärnor men de har viktiga roller för två storklubbar i Europa och i landslagssammanhang är detta ett riktigt vasst mittfält som, precis som den stabila backlinjen, gör det möjligt för de offensiva spelarna att leverera. De vinner tillbaka bollen snabbt och håller hela tiden uppe ett bolltempo som många nationer bör vara avundsjuka på.

H2H

England och Danmark hade inte mötts sedan 2014 när man hammade i samma grupp i Nations League under 2020. I gruppen hamnade man tvåa och trea på samma poäng men de inbördes mötena gick till Danmark efter två tillknäppta tillställningar. Första matchen slutade 0-0 där England framförallt spelade otroligt torftigt.

I det andra mötet på Wembley blev Maguire tidigt utvisad och Danmark kunde till slut vinna efter en rätt stökig match med domaren i fokus.

Speltips

Det här ska bli en otroligt intressant match att följa. Danmark har charmat Europa med sitt offensiva och frejdiga spel samtidigt som England imponerat stort med att kontrollera matcher och stänga ner offensiver.

Hemmaplan till trots så tror jag inte England känner någon press att dominera den här matchen. Precis som mot Tyskland, Ukraina, Kroatien och Tjeckien kommer man att försöka kontrollera matchen och kväva motståndets offensiv. Stundtals kommer man även att pressa högt och när man lyckas med det samt spelar sitt raka, direkta anfallsspel är man livsfarliga.

Jag landar i att Englands defensiv är mer "på riktigt" än Danmarks offensiv och det som till slut fäller avgörandet är två saker. Hemmastödet och det faktum att man har mer spets både på plan och bänken än Danmark.

Om det verkligen kommer hem vet jag inte, jag håller nog Italien som favoriter till guldet, men jag är helt övertygad om att engelsmännen ger sig själva chansen att spela om det i sin första final sedan 1966.

England att vinna på full tid spelas till 1,75 gånger pengarna.

Matchens Fräckis

En spelare som stått för en suverän säsong i West Ham och ett otroligt stabilt mästerskap är Declan Rice. Han är en riktig vattendelare men har skyddat sin backlinje på ett utomordentligt sätt hittills i EM. Nu kommer en riktigt tuff uppgift mot ett rörligt och kreativt danskt mittfält. Rice går alltid in tufft i närkamperna och har även skickligt, men riskabelt, dragit på sig ett par taktiska fouls, något han inte lär sluta med. Jag tror att han fortsätter spela fysiskt och risken är stor att han drar på sig ett kort. Det spelar jag till 5,50 gånger pengarna på Expekt.

Lycka till!